Hem
Köpa guld och silver
Sälja guld och silver
Diagram
Kunskapscentralen
Forum
Prispolicy
Hem Köpa silver guld platina palladium Sälja silver guld platina palladium Diagram Kunskapscentralen Forum
Ändra
Visa varukorg
Till kassan
Antal   Produkt á Pris Pris

Summa: 0 kr

Guldkonfiskation under 1900-talet

Av: Gustav Andersson

Det finns många olika anledningar till att investera i ädelmetaller. Ädelmetaller uppfyller alla de klassiska egenskaper som pengar tillskrivs: De är hållbara, homogena, delningsbara och har ett industriellt bruksvärde. Det är dessa egenskaper som gör att ädelmetaller som guld och silver är värdebevarande och har använts som pengar i flera tusen år. 

Ett argument mot att spara i ädelmetall brukar vara att ädelmetaller, tillskillnad från aktier eller statspapper, varken ger någon utdelning eller betalar någon ränta. ”Det är bara en meningslös bit metall som ligger där i ditt kassaskåp och inte gör något”, brukar man få höra. En av Sveriges främsta affärsmagasin Affärsvärlden hävdade i juni 1999 (när guldpriset närapå hade nått sin botten) att en guldtacka i bankfacket var lika dumt som att ha pengar liggandes på bankkontot. In med dem på börsen istället, rekommenderade tidningen. uppenbarligen en fullständig kontraindikator då aktiemarknaden under 2000-talets första årtionde gick kräftgång, allt medan guldet rusade upp flera hundra procent. Den som däremot handlade tvärtemot affärsvärldens rekommendation har idag nästan tre gånger pengarna. 

Resonemanget att guld är värdelöst eftersom det inte betalar utdelning eller ränta bygger på ett felaktigt synsätt: Ädelmetaller är inte en investering som sådan utan snarare en placering eller ett sparande. Ädelmetaller är en form av pengar.

Ett annat argument mot sparande i ädelmetaller är att de kan konfiskeras av stater som befinner sig i finansiell nöd. Det är förvisso sant att staten genom sitt våldsmonopol kan bestämma sig för att behöva guldet bättre än det egna folket och därmed i konfiskera det. Medan andra elektroniska finansiella tillgångar i vissa fall enklare kan flyttas utomlands finns det ingen garanti för att inte de också kan konfiskeras. Ett exempel på detta är ett nytt kontroversiellt förslag som IMF har lagt fram i vilket man föreslår att upp till 10% av kapitalet på europeiska sparkonton skulle kunna konfiskeras om den ekonomiska situationen kräver det.

Här följer en lista av olika fall av guldkonfiskation i modern tid:

USA: Executive Order 6102  

När det gäller statlig konfiskering av guld så är Franklin D. Roosevelts executive order 6102 förmodligen en av de mest kända och det är oftast den som utpekas då man vill måla upp guld som en farlig eller osäker investeringsform. När konfiskationen inleddes had USA fortfarande en guldstandard och det cirkulerade sedlar, så kallade guldcertifikat, i valören 20 dollar. Dessa certifikat kunde lösas in på bank mot ett 20 dollars guldmynt. Eftersom dollarn var knuten till guld till ett pris av 20,67 dollar per ounce motsvarande 20 dollar 30,09 gram guld. Det var bland annat dessa mynt (Amerikansk Double Eagle) som samlades in, smältes om till tackor och skeppades till Fort Knox. Mindre mängder icke monetärt guld var fortfarande lagligt att äga, även efter 1 maj 1933 då executive order 6102 vann laga kraft. 

Guldet löstes in mot pappersvaluta till priset 20,67 dollar. Den valuta man fick i utbyte var förstås inte inlösbar mot guld. 

Italien: Guld åt fosterlandet  

Officiellt sett inte en konfiskation, men väl en sträng uppmaning till landets medborgare att lämna in sitt guld. Under namnet ”Guld åt Fosterlandet” intalade Italiens facistdiktator Benito Mussolini 1935 alla Italienska medborgare att stå upp för patriotiska ideal och lämna in vad guld de hade till staten. Medan amerikanska medborgare fick oinlösenbara papperspengar i utbyte mot guldet fick de italienare som lämnade in armband eller bröllopsringar i guld ett dito i plåt med texten ”Guld åt Fosterlandet”.

35 ton guld samlades in och smältes ned till tackor som sedan distribuerades ut till de nationella bankerna i ett försök att komma till rätta med landets finansiella svårigheter. 

Även Benitos fru Rachele Mussolini lär ha donerat sin egen bröllopsring. Tidningen La Stampa lär ha rapporterade det hela i följande ordalag: "The Queen lays down her wedding ring upon the Altar of the Homeland”.

Tjeckien: Tyskarna tar Tjeckernas guld 

På 30-talet kunde såväl privatpersoner som suveräna nationer få sitt guld konfiskerat. Oavsett om man förvarade guldet hemma eller utomlands. 

Redan på 30-talet var London ett stort finanscentrum. Här hade flera nationer guldkonton hos Bank of England. Bland dessa Tyskland och Tjeckien. Efter det att Nazisterna marscherat in i Prag beordrade de den den tjeckiska centralbanken att skicka ett meddelande till BIS (Bank of International Settlement) som de helt sonika vidarebefordrade till Bank of England. Meddelandet var en begäran att förflytta guldet som lagrades på konto nr. 2, som tillhörde Tjeckien till konto nr. 17, som tillhörde Tyskland. När detta väl hade gjorts sålde Tyskarna guldet illa kvickt, innan någon han reagera på guldstölden, och inkasserade motsvarande 97 miljoner USD.

Guldkonfiskation i modern fredstid: Australien och Storbritannien

Guldkonfiskation under efterkrigstiden har faktiskt förekommit - även i väst.

Australien: 

1959 utfärdade Australiens centralbank, Reserve bank of Australia, ett dekret som gjorde det lagligt att konfiskera privatpersoners guld i utbyte mot pappersvaluta. Detta innefattade dock inte det man kallade för ”wrought gold” vilket är guld med en renhet på över 99,50%. Undantaget av wrought gold skulle kunna tolkas som att de flesta av de investeringsmynt som säljs idag inte hade innefattats av denna konfiskation då de har en renhet på minst 99,99%. Guld som inte innefattades av detta undantag skulle överlämnas till Reserve bank of Australia inom en månad efter det att det hade kommit i en australiensisk medborgares ägo.

Först 1976 upphävdes denna lag.

Storbritannien: 

På 60-talet föll det brittiska pundet kraftigt på den internationella valutamarknaden. För att skydda sin köpkraft köpte britterna guld vilket gjorde att brittiska pund försvann utomlands. Detta förvärrade i sin tur den redan negativa handelsbalansen. För att försöka göra bot blockerade labour-regeringen importen av guldmynt samt förbjöd innehav av dem. 

1966 instiftade Storbritannien en lag som sa att alla med fler än 4 st guldmynt i sin ägo var tvungna att ansöka om en samlarlicens. Tjänstemän behandlade sedan ansökan och bedömde om mynten var av numismatisk karaktär (samlarmynt) eller inte. 

De engelska handelshindren för guld lyftes inte förrän 1979.

Slutsats

Staters vilja att styra guldmarknaden och förhindra kraftiga privata inflöden av guld verkar av olika anledningar ha varit större under 1900-talet. Det kan finnas flera orsaker till detta. Dels var guld en mer intrikat del av det internationella monetära systemet, dels gjorde depressioner samt storskaliga internationella krig att man ville få kontroll över de rikedomar som förvarades i form av guld. Krig är en vanlig anledning till att nationer försätter sig i skuld och i osäkra tider vill stater i regel hålla guld som en säkerhet för att stärka sin valutareserv. Detta kan man bland annat läsa om i del 1 av artikelserien Penninginflation genom historien: De svenska nödmynten.

I dagsläget verkar risken för en konfiskering av privatpersoners ädelmetallinnehav låg, åtminstone i väst. I synnerhet guld handlas förhållandevis fritt i europa och sedan år 2000 är guld helt momsbefriat inom EU. Däremot kan vi ser tendenser i andra länder till att om inte konfiskera så väl begränsa handeln av guld. Förra året såg vi hur den indiska regeringen införde tullar för att begränsa den enorma guldimporten i ett försök att stilla indiernas omättliga guldhunger. Det mesta av den indiska guldkonsumtionen är dock i form av smyckesguld, men indierna ser även sina inköp av smyckesguld som en investering i själva metallen.

När det gäller risken för en statlig konfiskation av svenska folkets investeringsguld får den nog ännu så länge bedömas som mycket låg. Särskilt eftersom svenskarnas guldinnehav och guldsparande är mycket lågt i förhållande till pappersbaserade tillgångar som aktier, fonder och obligationer. För den som vill ta det säkra för det osäkra är den generella rekommendationen förstås att sprida sin ädelmetallrisker och lägga en del av sitt sparande i silver och en del i guld. Silver har traditionellt sett inte varit en metall som stater har velat lägga vantarna på. 

Risken med att inte ha någon ädelmetall i sin sparportfölj jämfört med att bara ha papperstillgångar får nog anses vara betydlig högre än själva risken att få sina ädelmetaller konfiskerade.

Källor:

http://hansard.millbanksystems.com/commons/1966/jun/13/exchange-control-gold-coins

http://en.wikipedia.org/wiki/Executive_Order_6102

http://www.wealthwire.com/news/metals/4267

 

Kommentarer

Solidus 2014-04-05 12:41

Ja, guld har en utmärkt egenskap, guld möglar inte, inte ens efter tusen år i valfritt träsk. Det är just det som gör att guld alltid har varit, och kommer att vara, nr 1 när det gäller att bevara och konservera värden då guldet ät praktiskt taget oförstörbart, tar ganska liten plats och är dessutom snyggt att titta på...

Snyltaren 2014-04-07 08:09

Köpa guld för kontanter, kanske t o m via ombud, känns mer o mer relevant.
Logga in för att kommentera.

Guld- och silverpriser

Ädelmetall Spotpris spot price info +/- % spot price change info
Guld 352,39 kr -0.01%
Silver 4,80 kr 1.36%
Platina 265,17 kr 0.21%
Palladium 216,25 kr 1.22%
Uppdaterat: 2017-05-22 23:30 CET

Förklaring prissättning och prispremier för ädelmetall

Liberty Silvers Nyhetsbrev

Prenumerera på Liberty Silvers kostnadsfria nyhetsbrev för ädelmetallrelaterade nyheter.

Prenumerera

Prisgaranti hos Liberty Silver

Köp Liberty Silver mynt Mer information om
Liberty Silver mynten