Riksbanken: "Inte bra att det blir billigare"

Riksbanken sänker nu räntan med 0.25% vilket innebär att räntan nu är noll. Ja, ni hörde rätt. Inte 0.1% eller 0.05%, som ECB har njöt sig med, utan 0%.

Nordeas Chefsekonom Annika Winsth hävdar dock att Riksbanken har svårt att påverka inflationen då vi importerar mycket av det vi konsumerar och många av dessa varor har på senare tid fallit i pris så som energipriser, oljepriser och matpriser. 

Annika Winsth intervjuades idag på P3 Nyheter där hon anger de vanliga anledningarna till varför Riksbanken har sänkt reporäntan till noll. Winsth påpekar under intervjun att vi importerar låg inflation från utlandet där ekonomin är sämre. Reportern ställer till slut den uppenbara frågan: Vad är det för fel på låga priser? Svaret blir att “man måste ha i alla fall lite inflation” men anledningarna som Annika Winsth ger till detta är både diffusa och förvirrade. Winsth säger att “företag som är konkurrenskraftiga och går bra måste kunna höja priserna och lönerna”. Bland annat för att “kunna locka till sig rätt sorts personal”. 

Hennes tämligen diffusa argument är dock ganska lätta att plocka isär med lite sunt förnuft. För att ett företag skall kunna gå bra i en ekonomi krävs att det erbjuder kunder en bra produkt. Såvida det inte råder något monopol torde det företag som erbjuder de bästa produkterna till det bästa priset vara vinnare och gå med vinst vilket gör att de kan erbjuda tillräckligt konkurrenskraftiga löner för att locka rätt personal. Att företag som “går bra” skulle vara betjänta av en inflationsspiral underblåst av Riksbanken håller inte riktigt som argument för en räntesänkning.  

Man måste även skilja på begreppen verklig monetära inflation och den KPI-inflation som Riksbanken försöker hålla kring 2%. Riktig monetär inflation är en ökning av penningmängden (papperskontanter och andra omloppsmedel som kontofordringar/krediter) i kombination med en ökande omsättningen (hur ofta pengarna byter händer). Denna ökning av mängden pengar som snurrar runt i ekonomin parat med en ökning av omsättningshastigheten tar sig uttryck som prisökningar på varor och tjänster, d.v.s KPI-inflation. 

Riksbanken och bankernas “sparekonomer” fokuserar blint på KPI-inflation, alltså prisökningar på en godtyckligt utvald korg av varor och tjänster, och glömmer helt att titta på penninginflationen. Det verkar som att Riksbanken följer sitt direktiv om KPI-inflationsmål på 2% utan att riktigt veta varför man gör det. Både Annika Winsth och Riksbankchefen Stefan Ingves säger att Sveriges ekonomi är stark men inflationen måste ändå komma igång. Varför då?