G&S: Del 33 Privatisering av vinsterna och socialisering av förlusterna - IMF som inkasso

Vi följer vi upp föregående avsnitt "Varifrån får IMF sina räddningspengar" med att ytterligare fördjupa oss i hur bankeliten och IMF arbetar.

Förskjuten skuldbörda
IMF:s själva grundfunktion är att fungera som sista långivare när hela länder riskerar försumma sina betalningar. På så vis kan bördan för uteblivna betalningar förskjutas till skattebetalarna från bankerna som annars fått ta smällen när lånen ej kunnat återbetalas. Kostnaden för bankernas/staternas misskötsel förskjuts till de små företagen och individerna genom att staten belastas med lån som som återbetalas med beskattade medel.

IMF:s chockterapi
Mönstret för IMF:s chockterapi följer ofta en av två linjer när man undersöker lånevillkoren krisdrabbade stater de sista decennierna. Antingen förlamas penningpolitiken, som i Argentina, genom att valutan fixeras mot en utländsk valuta exempelvis USD eller så tvingas landet devalvera/depreciera sina valuta som i f.d. Sovjetunionen, Mexico och Jugoslavien. Genomgående för IMF:s chockterapier är att landet dräneras på pengar och att det totala värdet på landets valuta minskar drastiskt. Vid en valutafixering mot en utländsk valuta blir penningmängden fixerad, begränsad och oflexibel. Detta i sin tur förvärrar problemen med betalningsinställelse som följd vilket i sin tur leder till en depreciering/devalvering av valutan. När valutan devalverats/deprecierats och landet dränerats på kapital följer en djup depression där inhemska tillgångar blir attraktiva investeringar för utländska kapitalister i och med den svagare inhemska valutan. Den utländska bank/företagseliten kan således plocka juvelerna till vrakpriser.

Vid en analys av tidigare utlåning från IMF är det tydligt att IMF:s egentliga roll är att fungera som skuldpolis för att driva in storbankernas lån. Genom lån från IMF skuldsätter sig länderna med krav om återbetalning av lån plus ränta. I och med lånegarantierna kan IMF ställa krav på länderna och reala tillgångar kan omfördelas från länderna till den utländska bank/företagseliten.

Privatisering av vinsterna och socialisering av förlusterna
För bankeliten är IMF:s stöd till skuldtyngda länder avgörande för att till fullo kunna privatisera vinster och socialisera förluster. Om en krisdrabbad bank är tillräckligt stor och inflytelserik räddar staten banken för att undvika en förtroendekris för samhälls- och penningsystemet. På så vis kan banken medvetet öka sin hävstång i pyramidbubblor och privatisera vinsterna i goda tider så länge pyramiden växer. När bubblan sedan spricker spelar det ingen roll hur stora förlusterna blir eftersom banken ändå blir räddad. Med socialisering av förluster menas att staten, och i sin tur medborgarna genom skattsedeln, blir betalningsskyldiga för bankens misslyckade affärer. Med en strategiskt uttänkt strategi har storbankerna genom sammanslagningar skaffat sig en unik maktposition där de inte tillåts kollapsa.

Inget borde kunna bli för stort för att gå under. Om något från början är skört är det bättre att det går sönder innan det blir för stort. Effekten av bankernas ohämmade risktagande med enorma hävstångar blir att de mest hänsynslöst riskmaximerande bankerna blir de som åtnjuter mest stöd när bubblan kollapsar. Att de mest illa skötta bankerna och storföretagen åtnjuter det största stödet är ett direkt hån mot mindre sunda växande företag som får betala hela notan. Att dessutom samma personer som blåst luft i skuldbubblan utses till att lösa problemen de själva skapat är inget annat än direkt vansinne. Resultatet blir att det redan skuldberoende samhället åtar sig än mer skuld. Att använda mer skuld och hävstång för att lösa problemet med för mycket hävstång är inget annat än förnekelse av sin egen dumhet.  

För att citera Henry Ford: ”Det är väl att människor i den här nationen inte förstår vårt bank- och penningsystem, för om de gjort det, hade det lett till en revolution innan morgondagen.

Greklandskrisen är en följd av penningsystemet
Märkligt nog verkar fortfarande inga analytiker i gammelmedia klara knyta ihop säcken och förstå varför det hela tiden uppstår upp nya kriser. Subprimekris, bankkris, finanskris och Greklandskris. Det enda unika med Greklandskrisen är anslutningen till Euron i en större valutaunion vilket innebär att Grekland inte kan depreciera sin valuta. Som vi berörde i del 28 av Guld & Silverskolan är EU ingalunda något optimalt valutaområde. EU-ländernas ekonomier och ekonomiska disciplin skiljer sig åt för mycket för att de skall passa ihop för en gemensam valuta. Den instabila valutaunionen är dock inte grundproblemet för Grekland eller någon annan stat utan det är istället penningsystemet i sig som är problemet.  

Visserligen tar den grekiska staten en topposition vad gäller maktmissbruk och slöseri men problemen med växande skuldbörda är inte unika för Grekland. Om Grekland symboliserar toppen av isberget följer resterande västerländska stater tätt därpå. Jag syftar då inte primärt på Portugal och Spanien utan snarare på USA och Storbritannien som i förnekelse ökar sin skuldbörda exponentiellt. Att den amerikanska dollarn än så länge upprätthåller sitt värde dugligt beror bara på att dollarn agerar reservvaluta och på så vis efterfrågas av andra länder. Men USA:s årliga skatteintäkter kommer snart inte längre räcka till att betala räntan på de statliga lånen. USAs totala skuld är nu ca 62 biljoner eller 458 451 000 000 000 kr. 

Västvärlden försöker sticka huvudet allt längre ned i sanden samtidigt som man stöter på allt hårdare botten. När skuldmättnad nås går det inte längre att finansiera skulden med ytterligare skuld utan att systemet kollapsar med inställda betalningar som följd.

I vårt penningsystem baserat på fraktionella reserver baseras en överväldigande majoritet av penningmängden på skuld. Privata banker skapar skuldsedlar som skall återbetalas med ränta. Räntan skapas däremot inte utan måste skapas i ett senare skede genom ytterligare lån. På så vis måste skuldsättningen öka exponentiellt för att systemet inte skall kollapsa med massiv avbelåning och penningdestruktion som följd. Destruktionen kan anta formen av såväl prisdeflation som hyperinflation. Denna blandning ser vi redan nu då reala essentiella varor som mat stiger i pris samtidigt som papperstillgångar som aktier, derivat och andra pappersdenominerade tillgångar deflateras genom avbelåning.