G&S: Del 66 Den latinska myntunionen

För den som är intresserad av gemensamma valutor som haft goda förutsättningar för att överleva finns flera europeiska exempel. Den skandinaviska myntunionen med Sverige, Norge och Danmark, den tyska guldmarken för det enade Tyskland, och den latinska myntunionen, som bestod av Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz. Senare anslöt sig även Grekland, Spanien, Finland med fler länder till unionen, som stadgade tre saker. För det första skulle varje valutaenhet (oavsett namn) motsvara 0,290322 gram guld eller 4,5 gram silver. Ett 20 franc-mynt skulle således innehålla 5,80644 gram guld. Sedlar som gavs ut skulle motsvara denna fysiska mängd metall i banken som gav ut sedeln.

För det andra skulle guld- och silvermynten vara fritt växlingsbara gentemot varandra, och för det tredje skulle alla deltagande länders mynt kunna växlas in i alla andra länder. Inte bara europeiska länder ingick i unionen, utan även utomeuropeiska länder kunde ansluta sig. Det främsta exemplet på detta är Venezuela, som blev medlem år 1889. Tanken med systemet var enkelt, och det vilade på sunda ekonomiska idéer om att skapa långsiktiga förutsättningar för medborgarna. Det ledde också till lägre inflation och prisvolatilitet i de deltagande länderna. Tyvärr drogs också unionen med problem som till slut skulle knäcka den. Vilka var dessa?

Den inledande svagheten i systemet var att det fastslagna värdeförhållandet mellan guld och silver (1:15,5) övervärderade silver (s.k. haltande dubbelmyntfot). Denna övervärdering blev allt starkare i och med att silverpriset (eller snarare kostnaden för att ta upp silver) föll under det sena 1800-talet. När silvret var övervärderat i det gemensamma valutasystemet dröjde det inte länge förrän spekulanter importerade silver till Europa för att växla till sig guld till en förmånlig kurs. Problemet med detta blev att medlemmarna i myntunionen i praktiken subventionerade guldframställningen, eftersom att de var tvungna att tillhandahålla guld i obegränsade kvantiteter för att bibehålla den fria växlingsbarheten. Problemet avhjälptes när unionen gick över till en ren guldmyntfot år 1878.

Samtidigt uppstod problem med vissa medlemsstaters myntutgivning. I Greklands fall var problemet att landet helt enkelt började ge ut guldmynt med för låg guldhalt. Problemet med detta är uppenbart, i och med att en grekisk spekulant kunde åka till andra medlemsländer och växla till sig mynt med högre guldhalt guld till en växlingsavgift som maximalt fick vara 1,25 %. Landet uteslöts ur unionen år 1908. Den heliga stolen (den framtida Vatikanstaten) orsakade även de huvudbry, eftersom att de präglade silvermynt med lägre valör (som fick innehålla en lägre silverhalt än den fastslagna, men bara fick cirkulera i utgivningslandet) och smugglade ut dessa för att växla till sig mynt med högre valör (och renhet). Den heliga stolen uteslöts senare på grund av detta.

Ett annat problemland i unionen var Italien, som gick med budgetunderskott under stora delar av det sena 1800-talet, och som kompenserade detta med lån och olika metoder av inflation (som den ovan nämnda fördelaktiga inväxlingen av silver mot guld) som alla länder fick ”betala för” genom försämrad köpkraft. Det här blev det största problemet, och skulle visa sig vara dråpslaget för myntunionen.

Som vi ser orsakades nästan alla problem av att somliga stater drog nytta av luckor i systemet och försökte sko sig på de mer skötsamma staternas bekostnad. Som vi också ser hade de deltagande länderna en större politisk vilja att faktiskt utesluta länder som inte skötte sin penningutgivning än vad Europeiska unionen har idag att faktiskt utesluta länder som inte kan sköta sin statsbudget. När det stora kriget utbröt år 1914 fanns ingen vilja att finansiera kriget med lån, utan samtliga länder införde pappersvalutor, och guldmyntfoten kollapsade.