SERIE: Krisen i Grekland Inifrån - Del 11 - Det Östvästliga Dilemmat

I Stockholms Stadshus sitter Mälardrottningen på sin höga tron och blickar storögt ut över Gyllene Salen. Hennes smått maskulina drag har ofta kritiserats, men alltjämt ursäktats med den tidspress som konstnären, Einar Forseth, arbetade under. Alla som är införstådda med maktelitens symbolspråk vet förstås att utformningen snarare är ett medvetet uttryck för det androgyna – ett väldigt centralt begrepp i våra ledares världssyn. Lika centrala är zodiaken och begreppet ”öst och väst” som även dessa finns tydligt representerade i samma mosaik. Men vad har detta med Grekland och artikelserien att göra? Jo, Greklands position på gränsen mellan österland och västerland är ämnet för dagens artikel. Kan landets geografiska position möjligen ha någon koppling till Greklandskrisen?

Så länge man känner till har det geografiska område som idag kallas Grekland varit föremål för ständiga erövringar och ockupationer. Varje militärmakt med ekonomiska eller militärstrategiska intressen i området har antingen invaderat, eller försökt invadera Europas sydöstligaste spets och den omgivande arkipelagen. De folk som genom tiderna bebott området har därför aldrig åtnjutit någon längre period av fred.

Romarriket, Venedig, Ottomanska Riket, Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland är exempel på makter som ockuperat Grekland. Vad gäller den senaste ockupationen så avslutades denna med de Allierades ”befrielse” av Grekland. Tyskarna drog sig huvudsakligen tillbaka i oktober 1944, men det anmärkningsvärda är att Kreta förblev ockuperat ända tills maj 1945, alltså 7 månader senare. Var de återstående tyska trupperna på Kreta så starka?

Den kretanske motståndsmannen Michalis Kokolakis uttalade sig om hur kretensarna blev svikna av britterna. Brittiska styrkor gjorde inga egentliga insatser för öns befrielse och beslagtog till och med ammunition som var ämnad åt belägrade motståndsmän. Kanske mest anmärkningsvärt var att när tyskarna slutligen kapitulerade så lät man tyska soldater behålla sina vapen och gav dem i uppgift att hålla ordning i staden Hania. Beslutet resulterade i ytterligare dödsoffer hos den redan hårt prövade civilbefolkningen.

Detta indikerar förstås att befrielsen av Grekland i första hand aldrig handlade om att verkligen befria eller undsätta befolkningen. Men vad stod då i centrum för aktionerna? Jo, man kan säga att kalla kriget redan var i full gång. Motståndsrörelsen i Grekland var organiserad av olika vänsterfraktioner. Man ville förhindra att Grekland blev kommunistiskt och lät därför deras så kallade motpol, fascisterna, behålla en fot i landet.

När så resten av Europa kunde fira freden, i maj 1945, gick Grekland ur askan i elden. Eländet under ockupationen fortsatte med ett tre år långt inbördeskrig mellan de tidigare internationellt hyllade kommunistiska frihetskämparna och den grekiska regeringsarmén, med uppbackning av Storbritannien och USA. Alltsedan dess har det pågått ett osynligt krig i Grekland, mellan västvärlden med USA/NATO i spetsen och kommunistiska strömningar med koppling till östblocket. Här finner vi förresten ett intressant mönster: De hyllade frihetskämparna i Grekland blev under inbördeskriget fängslade och förföljda, precis som frihetskämparna i Afganistan sedermera blev stämplade ”farliga Al-Qaida-krigare”, för att nyligen dyka upp som "frihetskrigare" igen, i Libyen. Ganska märkligt, inte sant?

Men varför är Grekland så viktigt? För att kunna förstå detta måste man först inse att förutom naturresurser finns det handelsvägar, och kontrollen över dessa är minst lika viktig som kontrollen över resurserna i sig. Det pågår ett rävspel världen över när det gäller kontrollen av internationella handelsvägar, och den som kontrollerar Grekland kontrollerar även Rysslands enda maritima förbindelse med Medelhavet. Generellt medger den grekiska övärlden kontroll över stora delar av östra Medelhavet – något som gör landet åtråvärt.

I tidigare artikel har jag nämnt Operation Gladio som pågick i Grekland under kalla kriget. Bakom denna låg NATO och CIA, vilka bland annat installerade den fascistiska militärdiktaturen i Grekland 1967-74 och åstadkom delningen av Cypern. Konstantinos Karamanlis den äldre uttalade sig en gång om landets prekära situation. Han sa, ”Grekland, vare sig vi vill det eller ej, tillhör väst”.

Mycket tyder på att Grekland fortfarande är en spelbricka i rävspelet om kontroll över handelsvägar och militärstrategiska positioner i Medelhavet. År 2004 kom högerpartiet Nea Dimokratia till makten med Kostas Karamanlis den yngre i spetsen. Den nya regeringen började lyssna till Rysslands erbjudanden om naturgas, där första steget skulle innebära dragningen av en gasledning från Ryssland till Italien, via Bulgarien och Grekland. Karamanlis accepterade inte det ryska erbjudandet utan vidare, utan gjorde en rundresa i Europa för att höra om någon hade ett bättre erbjudande. Det hade förstås ingen så kontraktet skrevs under. Ryssarna började då lägga fram ytterligare förslag, bland annat om att leasa en hamn i Grekland.

Då blossade den gamla konflikten om kontrollen över Grekland upp. Falskflaggade operationer avlöste varandra i Grekland. Den grekiska ärkebiskopen råkade ut för en ”tragisk olycka”, omfattande bränder uppstod över hela landet där allt från psykiskt sjuka personer till gamla gummor pekades ut som förövare. Dessutom mördades en pojke av polis, mitt på öppen gata, vilket ledde till kravaller över hela landet. Pressen blev för stor och Karamanlis tvingades utlysa nyval år 2009. Då övertog socialistiska PASOK makten med Georgios Papandreou (amerikansk medborgare) som premiärminister. Genast vände man Ryssland ryggen och Papandreou tackade bland annat nej till billiga stödlån från både Ryssland och Kina. Skuldkrisen hade då officiellt uppdagats, men Papandreou spelade sin marionettroll väl. Han lovade att pengar fanns och ledde Grekland vidare nedför skuldkrisens hala trappa.

För att korrekt kunna tolka nyhetsflödet från dagens Grekland, måste man läsa mellan raderna och förstå det osynliga maktspel som pågår i bakgrunden – mellan öst och väst. Att förstå maktspelet är emellertid bara första steget. Kaninhålet är betydligt djupare än så. Nästa steg är att inse den falska och artificiellt skapade paradigm som "öst och väst" i sig utgör. En och samma maktelit står bakom och kontrollerar båda sidor.

Första delen i denna artikelserie var titulerad ”Söndra och Härska”, med syfte att belysa den av politiker och media organiserade smutskastningen av Grekland. Denna avgränsade företeelse exemplifierar en flitigt använd härskarteknik – att dela upp och polarisera i syfte att styra och kontrollera. Världens befolkning har delats upp i nationer, unioner, religioner och ideologier, varefter man sett till att skapa spänning och konflikter grupperna emellan. Detta har alltjämt varit maktelitens huvudprincip för att hålla världens befolkning i ett järngrepp. ”Öst och väst” är likt ”höger och vänster”, ”muslim och kristen”, "feminist och anti-feminist", artificiellt skapade paradigmer vars enda egentliga syfte är styrning och kontroll. Eliten har i all hemlighet effektivt spelat ut oss mot varandra i en ändlös energikrävande och ofta blodig maktkamp. När vi insett och accepterar detta kan vi avstå från deras falska paradigmer. Istället kan vi fokusera på verkliga sakfrågor och basera våra liv på universums naturliga principer.

BILAGA

Varför Mälardrottningen? Hade inte en bild från Grekland varit mer representativ? Kanske det, men jag ville belysa att bakomliggande orsaker till händelserna i Grekland knappast är begränsade till detta lilla land. Den verkliga maktens korridorer löper tvärs över nationsgränserna. Ingenstans är tongivande politiker lojala nationen och än mindre nationens befolkning. De dansar inte till vår melodi utan den av en nationsoberoende, världsomspännande och för oss osynlig organisation med helt annan agenda. Därför uppfattar vi ofta politiker som klantiga och inkompetenta.

Så uppfattades t ex svenska politiker efter Estoniakatastrofen, när de i själva verket arbetade effektivt och målmedvetet för att täcka över bevisen efter ett regelrätt sabotage (bevismaterialet är omfattande och inkluderar tung teknisk bevisning). På samma vis uppfattades Georgios Papandreou som otroligt inkompetent under sina 2,5 år som premiärminister i Grekland. Herr Papandreou var tvärtom väldigt duktig på att genomföra sitt uppdrag – att förvärra skuldkrisen och samtidigt påbörja utförsäljningen av landets reella tillgångar till högstbjudande.

Visst är det lättare att stoppa huvudet i sanden, låta TV:n vara dirigent och stämma in i klagosången om olika politikers inkompetens och andra nationers dumdristighet  – men knappast så länge till. Våra fårhundar till politiker vallar för husbondens räkning oss sakta men säkert mot öden av allt omänskligare kaliber. Till vår fördel har vi aldrig tidigare i världshistorien haft en ärligare chans att vakna upp, organisera oss och bryta status quo.

<< Tillbaka till artikelseriens huvudsida